Kanonloppet
                        genom tiderna


Karlskoga Motorklubb började på allvar fundera på en egen racingbana 1948. Man diskuterade möjligheterna att köra på allmän väg från Palms i Gelleråsen - till Lonnhyttan - mot Källmo och åter till Palms. De planerna blev dock bara en skrivbordsprodukt.
"Ockelbo" Lundgren. Gunnar "Persbergarn" Carlsson


Hade det 1949 existerat någon byggnadsnämnd, som varnat för osäkra investeringar, hade med all säkerhet asfaltslingan på Karlskoga Motorstadion aldrig blivit verklighet. Hade Gunnar Olsson, KMK:s optimistiske ordförande, lyssnat på alla ekonomiska experter och förstå-sig-påare så hade det fortfarande varit bördig åkermark på platsen.

Men nu var det inte så. Entusiasmen överskred vida förståndet och den 21 juni 1949 bestämde KMK att banan skulle byggas. Gunnar Olsson hade långt innan träffat markägaren Elias Frisk, som hade stort intresse för motorsporten, och lagt upp planerna för byggnationen. Klubben skulle arrendera marken och betalning skulle ske när pengarna strömmade in från tävlingsverksamheten.

Banan skulle byggas upp med hjälp av det ytgrus, som annars måste transporteras bort då Frisk frilade sitt stora grustag i åsen strax intill.

Utkörningen av gruset skedde dag och natt och var klart på en vecka. Sedan vidtog planering och vältning.

Det första Kanonloppet genom tiderna kördes den 4 juni 1950 på en slinga av 1.550 m.

Gelleråsbanan var en sensation och hela 15.000 åskådare tittade på ekipagen, som hade det svårt med överhettade motorer p.g.a. det lösa underlaget. Myndigheterna kom emellertid att beteckna det hela som ett svartbygge och klubben fick stå till svars inför Domsagan i Karlskoga.

Man insåg att banan måste permanentas för att kunna användas igen. Pengar var en bristvara och Frisk började bli bekymrad för de 180.000 kronor, som klubben var skyldig honom för arbete, material och arrende. Det var emellertid för sent att backa ur. Gunnar Olsson började istället planera för framtida EM- och VM-tävlingar.

1952 var det så dags för det andra Kanonloppet, som blev en klar succé. Slingan var nu permanentad och 1.600 m lång.

1953 kördes ingen tävling. Under året byggdes banan ut med Trösenkurvan till 2.000 m för att kunna ta emot internationella tävlingar.

1954 Den utbyggda banan invigdes av Prins Bertil inför 14.000 betalande åskådare + några tusen gratistittare på den s.k. "snikens kulle". Det här året återfanns filmregissören Roberto Rosselinin blad de tävlande. En orolig hustru, Ingrid Bergman, ringde KMK och efterhörde om banan var farlig.

1955 gick vädret återigen arrangören emot, men nu var det alldeles för varmt. Men de 8.000 åskådarna, som var där bjöds på en stor show av Gunnar Carlsson "Persbergarn" i sin Ferrari som alla 30 varven lyckades hålla jämna steg med regerande världsmästaren Benoit Musy i en Masarati, för att på sista varvet lyckas ta sig förbi in i mål strax före honom.

1956 kördes det femte Kanonloppet - inte helt utan intermezzon. KMK hade en förnäm gäst i Alfonso de Portago från Spanien, men det bar sig inte bättre än att klubben hade fått en felaktig spansk flagga. I stället för den riktiga hade man fått Spaniens kommunistflagga, vilket förargade markisen i så hög grad att han hotade åka hem. En ny flagga fick i all hast rekvireras från Stockholm och det hela redde upp sig. "Persbergarn" ledde från start till mål i huvudklassen och tog hem segern.

1957 fanns förare från Kuba, England, Tyskland, Finland, Norge och Sverige representerade. "Persbergarn" var återigen huvudfigur och segrade i klassen för Sportvagnar över 2 liter, där Jo. Bonnier brakade rakt ut i Hårnålskurvan. Han tog i stället revansch i Specialstandardvagnsklassen upp till 1300 cc. "Sveriges Bilradio" Hammarlund drog längsta strået i Turistvagnsklassen upp till 2 liter. 12.128 åskådare kunde kassören räkna in genom spärrarna, vilket betydde att KMK:s skulder minskade kraftigt. Skulderna uppgick nu till 50.000 kronor.

1958 tillkom den senaste kilometern av Gelleråsbanan - Velodromkurvan - med de båda raksträckorna. Hela 25.000 åskådare fanns på plats och det blev både sportsligt och publikt det bästa Kanonloppet, som hållits hittills. Stirling Moss kom hit för första gången och vann sportvagnsklassen med sin Maserati före "Persbergarn" Carlsson, som gjorde ett strålande lopp.

1959. Det skulle satsas stort till årets Kanonlopp. Det främsta dragplåstret var utan tvekan Stirling Moss, som också segrade i en Cooper Monaco sportvagn med tiden 1.34.1.

1960 ökade publiktillströmningen till Kanonloppet betydligt. Tävlingen hade nu blivit den största publiktävlingen i Norden. 1960 var året, då polisen började få gråa hår på grund av den ökade tillströmningen av raggare. Stirling Moss vann även detta år. Banrekordet sänktes betydligt till 1.33.3 med en Lotus sportvagn.

1961 var året då kanonloppet kunde ståta med att vara först i Sverige att arrangera en Formel 1-tävling. Vem skulle vinna om inte Stirling Moss? Jo Bonnier gjorde en stark insats med en av sina bästa tävlingar under hela sin karriär i F 1 och slutade tvåa. Bästa varvtiden hade emellertid John Surtees i en Cooper med 1.30.5, vilket motsvarade en medelhastighet av 119,496 km/tim. I loppet deltog bl.a. en blivande världsmästare, skotten Jim Clark. I klassen för Formula Junior segrade australiensaren Dennis Hulem. Det var han som snuvade Ronnie Peterson på segern i Anderstorp.

Klubben drabbades vid årets slut av en svår förlust, då ordföranden och tävlingsledaren Gunnar Olsson hastigt gick bort.

Gunnar Olsson i Go-On II.

1962 lades under sommaren en ny asfaltsbeläggning på Gelleråsbanan. Även detta år kördes Formula 1, där amerikanen Masten Gregory segrade sedan blivande världsmästaren Graham Hill tvingats utgå efter en avåkning. Innes Ireland satte nytt varvrekord med 1.24.1 motsvarande 128,42 km/tim.

1963 kördes för tredje året i följd Formel 1 på Gelleråsbanan. Hela 35.000 personer fick då se årets världsmästare Jim Clark segra.

1964 var huvudklassen i Kanonloppet Formel 2 som kördes i två heat. Jim Clark och Jack Brabham vann var sitt, men slutsegern tillföll Brabham. Flera namnkunniga förare deltog såsom Jo. Bonnier, Dennis Hulme och Alan Rees, en av Marchstallets f.d. höjdare.

1965 blev det rekordpublik vid Velodromloppet och Kanonloppet, nämligen 14.000 respektive 44.000 åskådare. På startlinjen återfanns Jim Clark, Graham Hill, Jack Brabham, Dennis Hule, John Surtees och Jackie Stewart, en samling som i dag alla har burit titeln världsmästare. Tävlingen gällde Formel 2 och segrare blev Jack Brabham.

1966 omfattade klasserna Formel 2, Formel 3, Standardbilar grupp 2 upp till 2 liter och ett bejublat lopp för historiska racervagnar. Formel 2-loppet var synnerligen stjärnspäckat med Jack Brabham, Dennis Hulme, Jim Clark, John Surtees, Frank Gardner, Peter Arundell, Picko Troberg, Jochen Rindt, Jo. Bonnier, Alan Rees, Trevor Taylor, David Prophet, Bill Bradley, Eric Offenstedt, Kurt Ahrens och Sten Axelsson på startlinjen. Jack Brabham drog längsta strået och segrade med sin Brabham Honda. Året innebar också Ronnie Petersons premiär i Formel 3.

1967 bidrog vädrets makter till att en säsong för första gången på mycket länge gick med förlust. Tävlingen, som fått värdigheten "Sveriges Grand Prix", blev emellertid en stor sportslig succé. Som vanlig fanns gräddan av världseliten på startlistan och denna gång var det österikaren Jochen Rindt, som vann. Rindt sänkte banrekordet från 1.22.4 till 1.17.2.

1968 var huvudklassen sammansatt av tre klasser, nämligen Sportbilar grupp 4 (-5000 cc). Sportvagnsprototyper grupp 6 (-3000 cc) och racersportvagnar grupp 7. Många kändisar var anmälda, bl.a. Paul Hawkins, Australien, Erik Lindell, England, Ulf Norinder, Richard Brorström och Ronnie Peterson, Sverige, Pedro Rodriquez, England och Jo. Bonnier, Sverige. Loppet vanns av David Piper i en Ferrari. Formel 3-klassen hade även den samlat intressant startfält med hela 36 förare anmälda. Bland dem var Peter Gaydon, Mike Walker, Hoden Ganley, Reine Wisell, Ronnie Peterson och Tetzu Ikuzawa. Långväga gäster fanns också på plats. Hit hörde under alla omständigheter Sydafrikas Trevor Blokdyk och Indiens Kenny Lall.

1969 vann engelsmannen Brian Redman huvudklassen för Sportbilar grupp 4 upp till 5 liter och Sportvagnsprototyper grupp 6 upp till 3 liter med en Lola T 70 och erhöll 25.000 kronor i prispengar. Ronnie Peterson vann Formel 3 före Tim Schenken. 35.000 åskådare fanns på plats.

1970 var Karlskoga Motorklubbs och Motorsveriges svartaste år då den tragiska olyckan inträffade. Sex personer omkom och över 30 skadades.

Huvudklassen var Sportvagnsprototyper och segrade gjorde Chris Craft med en McLaren MBC. Han satte också det gällande banrekordet med 1.16.4, vilket motsvarar 141,361 km/tim.

1973, efter två års uppehåll, gjorde KMK en strålande comeback på en delvis ombyggd bana. Tävlingen ingick nu i Europamästerskapet för Formel 2. Jean-Pierre Jarier vann före Peter Gehtin och Torsten Palm, Ronnie Peterson blev femma efter Tim Schenken.

1974 års tävling var däremot inte lika framgångsrik. Sponsorer och investerare drog sig ur.

1975 tillsattes en ny tävlingsledning och tävlingar kördes fram till år 1984 då klubben blev satt i konkurs och Karlskoga Motorklubbs ärorika era var slut.

Kanonloppet har genom åren kommit att betyda mycket för bilintresserade i och utanför landets gränser.

Karlskoga i april 1996

Ingvar Kanvik