Boås-Beata
Kalle Thyras | Mor i Vall | Alfred Nobel | Boås-Beata


Sigrid Ekehjelm, död 1700, dotter till Karl X Gustavs forne lärare, underståthållaren i Stockholm Bengt Baaz (adlad Ekehjelm) och  hans hustru, Maria Eggertz.

Sigrid blev tidigt änka efter hovjunkaren Christian Stjernflycht, som dog 1669, bröllopsåret! Omgift med Crispin Flygge (född 1628, död 1673), tullarrendatron och krögaren. Flygge köpte 1657 egendomarna efter Johan Nicodemii Lilllieström,
vilka bl.a. omfattade Bofors, Björkborn, Bredgården, Bregårdstorp och Stolpetorp. Vid Flygges död ärvde Sigrid alla hans egendomar med bl.a. hus i Kristinehamn och Stockholm.

I äktenskapet med Crispin Flygge hade hon sonen Crispin, som föddes sju månader efter faderns död. Crispin d.y. dog redan 1680. Sigrid var då änka för tredje gången! Hennes tredje man var assessor Marcus Kock (adlad Cronström).

Efter Sigrid Ekehjelms död sålde sterbhuset år 1703 för en summa av 120 000 daler kopprmynt allt vad hon ägt inom Karlskoga bergslag och således även Bofors och Björkborns hamrar till brukspatronen Jakob Kristianson Robsahm.

Sigrid Ekehjelm framstår i handlingarna som en märklig kvinna med rika gåvor även i fråga om intellektuell utrustning. Hon beskylldes dock för att vara föga nogräknad i fråga om medlen att hävda sin vunna ställning. Historier om Sigrid och hennes affärer har florerat i bygden allt sedan hennes död och nedan följer ett prov på berättelsen om Sigrid Ekehjelm!


Hur Fru Sigrid Ekehielm blev Boås-Beata

Det var väl ungefär 50 ā 55 år sedan jag första gången hörde historien om "Boås-Beata", ehuru detta namn torde ha senare ursprung. Vem som berättade historien för mig, minns jag inte, men det var antagligen min mor eller möjligen någon äldre ortsbo.  Jag återger här historien, som jag minns den.

För si så där 200 år sen ägdes Borfors och Björkborn samt flera gårdar i Karlskoga av fru Sigrid Ekehielm. Förutom järnbruken i Karlskoga ägde hon även flera andra gårdar och bruk på andra ställen i Värmland. Ja, hon hade så många gårdar och bruk, att aldrig tillförne någon person i Värmland varit så rik som Fru Sigrid.

Tre gånger var fru Sigrid gift, och med varje man hade nya rikedomar tillkommit henne. Med sin andra man hade hon fått en son, men då denne föddes så långt efter mannens död, att sonens äkta börd kunde betvivlas, försökte mannens släktingar att skilja fru Sigrid och sonen från arvet, men misslyckades därmed. Den tredje mannen dog ej långt efter äktenskapets ingående, så att fru Sigrid ensam styrde och ställde med alla de gårdar och bruk hon erhållit genom sina tre äktenskap.

N kunde man ju tycka, att fru Sigrid skulle ha varit nöjd med vad hon ägde, men så var alls inte fallet. Hon var mer än ivrig i att förmera vad hon hade, och försökte med all makt att utvidga sina gårdar och bruk på vad sätt det nu kunde ske.

Bönderna på gårdarna runt om Backa och Bo voro skattskyldiga under fru Sigrid, och skatten skulle enligt gällande lag utgå i kol och tackjärn. Fru Sigrid bestämde enligt samma lag "skäligt pris" på tackjärn och kol, och att det ej blev något överpris kan man förstå. Om bönderna trilskades, kunde frun på Bo taga från dem deras gårdar och sätta villigare åbor i deras ställe.

Vid denna tid gick rågången mellan Bo och Backa å ena, och den så kallade bondskogen å andra sidan i nära nog rak linje mellan gården Elgåsen och Möckeln. Den gör så än i dag, med undantag av den sista sträckan mellan Örebrovägen och sjön. Här viker rågången av och följer gamla Örebrovägen österut till "Näbben", där den sidan viker av ned mot sjön. Det område som berörs av denna ändring av rågången, är den så kallade Sandängen.

Jorden på Sandängen var, till skillnad från jorden på Backa, lätt sandjord, som var lättbrukad och gav bonden i Sandtorpet goda skördar.

Fru Sigrid såg, trots all sin rikedom, med avund på vad Sandtorpsbonden kunde ta' från Sandängen, och till sist skaffade hon sig, på vad sätt vet ingen, äganderättshandlingar på ängen och körde bort bonden från denna.

Stor var respekten för den stolta och stränga frun på Bo, men ändock stämde bonden på Sandtorpet fru Sigrid inför tinget med yrkande, att han måtte återfå Sandängen, som han förut ägt och brukat. Vid tinget hävdade fru Sigrid, att hon var i sin fulla rätt, och hon företedde sina åtkomsthandlingar.

Vad orsaken kan har varit är okänt, men rätten fann måhända att fru Sigrids åtkomsthandlingars äkthet kunde betvivlas.

Eller också var hennes sätt att med vad medel, som stod henne till buds, berika sig på andras bekostnad så känd av rätten, att denne fanns sig ha fullgod orsak att betvivla äktheten. Hur som helst, rätten dömde fru Sigrid att på av rätten fastställd dag ute vid Sandängsstugan med ed bekräfta, att hon vore rätter ägare till denna stuga och Sandängen.

Huruvida fru Sigrid genom överklagande av rättens dom eller på annat sätt försökte att komma från den för henne obekväma edgången, därom är inget känt, men att hon under tiden mellan domens avkunnande och edgången ute på Sandängen haft mer än nog av bryderi, torde vara säkert. Fru Sigrid visste fuller väl, att hon ingen rätt hade till Sandängen, men så stolt som hon var, kunde hon inte inför rätten erkänna detta och ej heller ville hon, med tanke på vad skördar hon kunde få från ängen ifråga, avstå från denna. En falsk ed var dock något, som kunde bringa olycka både i denna och den kommande världen, varför saken tålde att tänka på. Fru Sigrid grubblade dag och natt på ett sätt att komma från en falsk ed och ändå behålla, vad hon med orätt tagit. Natten före den dag, då eden skulle avläggas, fann hon råd, som hon trodde skulle duga.

Fru Sigrid slängde en mörk kappa över sin nattdräkt och gick ut i trädgården på Bo, där hon fyllde en lerkruka med fin trädgårdsjord. På morgonen, då hon klädde sig för att fara ut till Sandängen, för edgång, strödde hon ett tunt lager av jorden i sina skor och så rustad for hon ut till Sandängen.

Ryktet om den karska fruns edgång hade gått vida omkring i bygden, och mycket folk hade kommit tillstädes för att bevittna den. Det var en ovanlig handling, som kunde vara värd en del omak för den, som ville ha något att berätta. Det kunde även förväntas, att fru Sigrid skulle rygga tillbaka inför edgången.

Utanför Sandängsstugan väntade domare och nämndemän då fru Sigrid kom. Menigheten höll sig på respektfullt avstånd. Fru Sigrid steg ut ur sin vagn och gick fram till rätten, till synes fullt oberörd. Domaren och hon växlade några ord, varvid domaren torde ha understrukit edens vikt för fru Sigrid. Hon visade dock ingen tvekan, utan vidrörde den framsträckta bibeln med högra handen och försäkrade med fast och tydlig röst vid allt vad heligt var, att den jord hon stod på var hennes rättmätiga egendom.

Inför detta fick Sandtorpsbonden uppge sina anspråk på Sandängen och rågången mellan Backa och Sandviken fick den sträckning, den i dag har.

Vinsten för fru Sigrid blev dock mindre än ingen. Den världsliga rätten hade hon lyckats kringgå, men den gudomliga rätten kunde hon ej komma undan, hur fyndigt hon än tyckte att hon betett sig.

Straffet för den falska eden kom snarare än fru Sigrid kunnat vänta sig. Kort tid efteråt dog hennes lille son, och på hennes gårdar och bruk kom nästan allting i olag. Skördarna blevo sämre än tillförne, kor och hästar sjuknade och dogo, järnet vid hennes bruk blev så dåligt, att det var närapå osäljbart, och välfyllda kolhus brunno ned. På grund av alla olyckor, som frun på Bo råkade ut för, måste hon sälja flera av sina gårdar för att åtminstone kunna hålla hamrarna vid Björkborn och Bo igång. Nu var inte fru Sigrid längre den rikaste frun i Värmland, även om hon inte var bland de fattigaste. Sägnen förtäljer också att hon, då hon dog, inte hade pengar till sin egen svepning, men detta torde vara överdrift.

Skogen på Boåsen var en av de ägor, som fru Sigrid under sin välmakts dagar satt mest värde på. Där nändes hon aldrig driva någon avverkning; endast gallring och tillvaratagande av vindfällen var tillåtet. Hur svårt hon än hade det, efter det att olyckorna kommo över henne, rörde hon dock ej skogen på Boåsen. Därför var det alltid sed, att en bonde som ville framhålla
sin skogs förträfflighet, sade som så "det är skog, som på Boåsen". Fru Sigrid kunde ej ens på sin dödsbädd glömma sina omsorger om Boåsskogen. Hennes sista ord lär ha varit dess:

"Det är snart slut med mig, men så mycket mäktar jag ännu, att om man efter min död fäller skogen på Boåsen, då skulle Bo brinna".

Så dog fru Sigrid, men någon ro i graven fick hon icke på grund av edgången vid Sandängsstugan. Hon går igen, och den som har ögonen med sig kan under skumma höstkvällar se henne vandra omkring ute vid Sandängen eller uppe på Boåsen, där hon tycks vakta sin skog.

Att hennes sista ord inte var något tomt hot, ha vi då och då kunnat se. Jag minns särskilt, då man i början av seklet kalhögg ett rätt så stort område från järnvägen upp mot åsen och Bleckbergsstugan, då brann de stora kolhusen vid hyttan ned och samma år brann även stålgjuteriet. Det torde därför ännu i dag vara välbetänkt, att inte låta såg och yxa komma alltför nära Boåsen.

De gamla sade alltid fru Sigrid. "Boås-Beata" är ett påfund av fåkunnigt folk med ringa aktning för gammal hävd och övernaturliga saker

Betulander /pseud för Helge Björk/

(Publicerad i B-pilen 10(1955) häfte 4 sid. 28-30)